KUBA

De första dagarna

Ja Kuba var ju helt klart en spännande upplevelse. Vi kom dit och allt var frid och fröjd. Första kvällen hade vi faktiskt ett samtal om hat-kärlek till Kuba men ju mer tid som gick fick vi ändra den inställningen. På Kuba förekommer en hel del svarthandel vilket inte var svårt att missa som turist då människorna/svarthandlarna praktiskt taget slet i en. Att det skulle vara ett paradis för Kubaner är ren och skär lögn. Människor tigger, har jobb som toapappersutdelare och som arbetare på smutsiga fabriker. Flera gånger fick vi höra den "vackra sloganen" Viva la revolucion som snarare verkade ha hjärntvättats in i folkets minnen för att locka turister att spendera mer pengar.
En av de första dagarna gick vi runt i Havanna för att hitta mig nya skor (Jag hade extremt stora problem med både mina och de andra tjejernas skor). En ung kille på kanske 23-24 år högg tag i oss för att hjälpa oss att hitta en skobutik. Han intygade hela tiden att han varken tillhörde maffian eller var terrorist utan var student på universitetet, när han hade följt oss dit visade det sig att han ville ha något i gengäld. Han ville att vi skulle köpa blöjor till hans son. Om inte det tyder på att kubanerna inte har det så bra som många vill få det att låta. "Det kommunistiska paradiset" är bara en dröm och propaganda som vissa vänstergrupper använder i självfrämjande syfte.


Dagen "D"

Det började som vanligt med frukost på terassen, på förmiddagen letade vi reda på en taxi för att åka till mässan. Vi satt på mässan och var med om den maffigaste kyrkoupplevelse som jag kan tänka mig. Ett inslag var när alla skulle hälsa på varandra och stämningen var mycket hög. Efter en stund var jag så tagen att jag började gråta lite, både för att jag tänkte på mina nära och kära som finns och de som har gått förlorade och för att jag såg kvinnorna i vitt som satt där och hoppades att de någongång skulle få tillbaka sina nära och kära.
Efter mässan så gick de på sin promenad, vi satte på oss våra t-shirtar och katalanerna plockade fram budskapen. Vi satte oss på trappan och väntade. Medan vi satt där fick vi sådan bekräftelse på att vi var behövda. Människor åkte förbi i sina bilar och vinkade och gjorde peacetecken. De som gick förbi var det dock motsatt med, de vågade knappt titta på oss. Efter ett tag fick vi höra att kvinnorna hade blivit arresterade, detta visade sig dock inte stämma men polisen hade varit vid dem. De kom tillbaka och vi gick till en liten park några meter bort. De gav oss applåder och blommor och så tackade dem oss för att vi var där. Två kvinnor gjorde mig mycket rörd. En kom fram till mig med ett stort leende och pussade mina kinder. En annan tog mina händer och sade något till mig på spanska jag svarade då på knagglig spanska att jag inte förstod och en katalan som stod i närheten berättade att det kvinnan hade sagt till mig var "God bless you" Dessa upplevelser var bland de mest rörande i mitt liv.

Strax därefter lämnade vi platsen och tog oss tillbaka till La Habana Vieja och käkade lunch, tog en tripp med häst och vagn runt Havanna och kollade på revolutions torget bland annat. Vi åkte och åt glass och hamnade på en liten restaurang vid namn Sofia. Vi åt och satt och pratade föräldraförsäkring hade en trevlig semester helt enkelt. Efter det var vi så trötta att vi knappt visste vad vi hette så vi åkte tillbaka till hotellet. Det fanns en tanke på att kanske skulle något hända så vi sov med lite mer kläder än tidigare. Det var tur för efter ett par timmar ringde telefonen på rummet. Vi var förvirrade och lite oroliga så vi lät bli att svara (Fast vi hade nog inte hunnit iallafall) bara några sekunder efter detta knackar det på dörren, jag och Jonna blir alldeles ställda och Diana går och öppnar. Vi reser oss upp och Diana är på väg in i rummet igen och säger att de vill ha våra pass, visum och hembiljetter. Jag går fram till dörren med mina dokument och utanför står 4 personer. En kille från säkerhetspolisen, en liten man med glasögon som tar hand om våra dokument, en städerska och en kvinna från receptionen. Jag kommer inte ihåg varför jag fick informationen men polisen berättar för mig att vi har brutit mot lagen då vi hade förekommit i media, att det inte var lagligt då man hade turistvisum, att vi inte får lämna hotellet och att de skulle komma tillbaka och då skulle vi lämna landet.

Sedan

Vi somnade strax allihopa efter att de hade gått och vaknade tidigt på morgonen, vi mötte katalanerna som bestämt för frukost kl 9.30, De berättar att de har blivit en stor nyhet i Spanien och att TV var på väg. Och mycket riktigt bara några minuter senare fick vi höra att TV hade anlänt och att även en man från den spanska ambassaden var där. Vi gick ner i lobbyn och såg att säkerheten på hotellet hade höjts. Katalanerna intervjuades och vi pratade med mannen från ambassaden. Han rådde oss att ringa den Svenska ambassaden och det gjorde jag. Jag fick dock prata med en växeltelefonist som knappt pratade engelska och som sa att jag fick ringa imorgon mellan 8.30-9.30. Jag talade om detta för mannen och han såg till att vi fick prata med Svenska ambassaden på riktigt.

Efter några timmar började vi få en massa sms hemifrån och vi insåg gradvis att det hade nått pressen i Sverige. Det var blev lite extra omtumlande men samtidigt skönt, för då kom hoppet att Kuba inte skulle göra mycket värre saker mot oss. Dagen gick framåt i tristess men tillslut så kom det äntligen en polis med våra pass. Han delade ut katalanernas och Jonnas och sa att de skulle åka på kvällen. Jag såg frågande på mitt och Dianas pass och han berättade för katalanerna att vi skulle åka dagen efter. Det kändes som om man fick en smäll, Varför? och varför vi? Ingen av oss pratar spanska och så splittrade de oss svenskar. Efter det fick vi gå ut från hotellet igen och vi strövade runt i havanna i några timmar. Sen var det dags för de andra att åka hem. Jag och Diana bara satt i baren och småpratade och lyssnade på pianisten som spelade. Det var lite lustigt att veta att vi var ensamma. Den kvällen lade vi oss tidigt för vi var helt slut efter allt som hänt. Vi fick sova hela natten och dagen efter pratade vi med de i receptionen om hur vi skulle kunna ta oss till flygplatsen de sa att någon skulle komma och hämta oss vid sju och köra oss dit. Vi fick inget svar på om det var polisen, den tidigare bokade resan eller om vi skulle få ta oss dit med taxi. Tio över sju började det röra sig, en man som vi inte tänkt nåt på tidigare började styra upp resan och ringa efter mannen som skulle hämta oss, vid det laget hade vi fått reda på att det var den med resan bokade skjutsen till flyget. Hela hotellet verkade anstränga sig för att hjälpa oss efter att ha knappt tittat på oss tidigare under dagen. Tillslut kom mannen och vi åkte till flygplatsen. Där var vi förvånansvärt fria, kollade taxfreen och höll på att dö av leda. Äntligen, något försent fick vi komma på flyget. Jag skäms lite för att erkänna det men när vi lyfte och man känner den där känslan av tyngdlöshet så pekade jag finger åt Kuba och åt Castro, Det kändes så rätt och den känslan kvarstår, det var så himla skönt att komma därifrån.


Sofia