Inte mitt fel...

Att jag hela tiden trott att det varit mitt fel. Att det är jag som inte kan. Uppenbarligen är det inte så men vad kan jag göra åt saken? Ingenting. Nu kan jag visserligen vara nöjd med vetskapen om att det är någon annan det beror på men ändå. Det behöver ju inte betyda att allt kommer gå bra. Problemet finns ju där oavsett vem som är upphovsmannen.
Hoppas att hemtentan kommer att gå bra. Skulle vilja göra klart den ikväll men det går ju inte. Har iallafall tagit ut det som skrivits hittills för att fixa lite med. Det är lättare att kladda på papper än att kladda på datorn, det är lättare att få en översikt så här.

Snart skall jag åka med mamma och handla. Vet inte om jag egentligen skulle vilja åka hem till henne och dö ett tag.

Jag är lite orolig över en grej, fick en liten "tillsägelse" i fredag och inatt drömde jag om det, inte om tillfället men att jag fick en till. Det är väl egentligen ingenting med det och jag förtjänade den (som inte var i drömmen) men jag känner att nånting kommer att hända, det är det jag är orolig för. Att det ska ta slut nu, att min lilla drömvärld skall vara över och att jag kommer stå helt ensam. Indikationerna finns där även om det är min fjantighet över allt som styr de tankegångar som jag nu skriver om. Hoppas att livet kommer att hålla och att det inte ligger någonting i min nyvunna osäkerhet.

Läste syrrans blogg idag (sahraericzon.blogspot.com), är så stolt över henne inte bara det att hon regelbundet skriver och att hon inte skriver som man kan tro. utan för vad hon skrev om vår syster, det känns så skönt att läsa att hon älskar Ida för ibland kan man undra, de har nämligen inte haft vanliga syskonkrig utan hatkrig.

Ser fram emot sommaren, ska jobba 6dagar i veckan nästan varje vecka = Rutiner
Kommer tjäna lite pengar, dock inte så att det blir någonting över tyvärr.
Sen känns det lite som en bonus att få slippa skolan, missförstå mig fel, jag älskar skolan. Den känns som en fristad från mitt trassliga liv. Men att hela tiden ha pressen på sig om att göra det eller göra det. Att alltid känna att man kan göra nånting mer.

Har varit hos doktorn idag, 80kr kan tyckas lite mycket för att lägga om sår. Men om det funkar och det slutar krångla så var det värt så mycket mer. Ska tillbaka på torsdag och kolla på det igen.

Jag ska försöka styra upp allting nästa vecka, då är skolan slut och alla åker hem, Les flyttar och jag får möjligheten att få vara mig själv med mig själv.

Nu ska jag kanske packa ihop mina grejer och ta mig hemåt, har suttit här i skolan sen 9.30, det börjar väl bli dags.

Sofia, förvirrad och nedstämd

Livet rasar samman

Så känns det iallafall. Denna veckan och de föregående har inte varit lätta.
Infektion sedan operationen, två tentor missade, en bror som delar mina 17km2 hemma och ett förhållande i kras. Jag har sedan länge slutat vara snäll, jag får hela tiden höra att jag är elak och säger saker som jag inte tänker på. Jag vill inte vara så här, jag vill vara mitt vanliga jag. Jag jobbar på att ta tag i mitt liv igen, har tagit en kort politik paus och koncentrerar mig på skolan, jag måste klara det annars går jag under. Jag har aldrig tvivlat på mig själv eller mina möjligheter. Förrän nu. innerst inne vet jag att allt kommer att gå bra. Jag är driven och har om än nedsatt vilja. Idag har jag suttit i skolan i flera timmar för att komma ifatt. Börjar närma mig men har ändå långt kvar. Sommarlovet börjar närma sig och det skall bli skönt att få rutiner. Att gå upp på morgonen för att gå till jobbet och jobba hela dagarna är inte så hemskt som det låter. Jag vet att det kommer att hjälpa. Jag hoppas att allt kommer att lösa sig snart och att livet blir lite uppstyrt igen.


Sofia nedbruten men lever på det hopp som finns kvar.

Sorg

Igår kväll grät jag. Jag grät inte för mig själv och jag grät inte för någon jag känner.
Jag grät för kubanerna. Att de under så många år fått leva under sådant förtryck är en världskatastrof. Jag läste en bok med intervjuer av de kubaners familjer som under 18-20 mars togs "tillfånga" och sedan dömdes till höga fängelsestraff enbart för att de velat uppmärksamma världen och andra kubaner på vad Castro sysslar med. Jag vet att detta är något gammalt men som också de framhåller i sina berättelser får uppmärksamheten och kampen för ett fritt kuba aldrig upphöra.
Det som jag när jag läser gör mig mest upprörd är inte det att människor blir fängslade eller avrättade utan riktig rättegång eller det att Fidel Castro och hans "stat" har ett övertag som ingen annan. Det som gör mig mest upprörd är att ignoransen och ovetskapen bland det kubanska folket är så stort. De lever i fattigdom (förutsatt att de inte jobbar för Fidel) men ändå försöker de inte att ta tag i sina liv eller ta reda på vad som händer. Visst jag förstår att detta är något väldigt stort att göra men vill inte alla ha det bättre? Och omvärlden... vad kan vi göra? uppmärksamma alla på vad som händer? Det är svårt, vad kan man göra för att kubanerna skall få ett drägligt liv? För att exil kubanerna skall kunna hälsa på sina familjer utan hot om fängelse eller dyl.? Jag vet allvarligt talat inte, dra in bistånd skadar befolkningen, att gå in med militär skadar befolkningen och att bara låta det vara skadar befolkningen. Jag vet inte vad man kan göra, det jag vet är att fler måste få upp ögonen för kubanerna och få reda på vad som händer där.


Jag känner mig kraftlös men brinnande.





Tack för boken Maeliz.