Sorg

Igår kväll grät jag. Jag grät inte för mig själv och jag grät inte för någon jag känner.
Jag grät för kubanerna. Att de under så många år fått leva under sådant förtryck är en världskatastrof. Jag läste en bok med intervjuer av de kubaners familjer som under 18-20 mars togs "tillfånga" och sedan dömdes till höga fängelsestraff enbart för att de velat uppmärksamma världen och andra kubaner på vad Castro sysslar med. Jag vet att detta är något gammalt men som också de framhåller i sina berättelser får uppmärksamheten och kampen för ett fritt kuba aldrig upphöra.
Det som jag när jag läser gör mig mest upprörd är inte det att människor blir fängslade eller avrättade utan riktig rättegång eller det att Fidel Castro och hans "stat" har ett övertag som ingen annan. Det som gör mig mest upprörd är att ignoransen och ovetskapen bland det kubanska folket är så stort. De lever i fattigdom (förutsatt att de inte jobbar för Fidel) men ändå försöker de inte att ta tag i sina liv eller ta reda på vad som händer. Visst jag förstår att detta är något väldigt stort att göra men vill inte alla ha det bättre? Och omvärlden... vad kan vi göra? uppmärksamma alla på vad som händer? Det är svårt, vad kan man göra för att kubanerna skall få ett drägligt liv? För att exil kubanerna skall kunna hälsa på sina familjer utan hot om fängelse eller dyl.? Jag vet allvarligt talat inte, dra in bistånd skadar befolkningen, att gå in med militär skadar befolkningen och att bara låta det vara skadar befolkningen. Jag vet inte vad man kan göra, det jag vet är att fler måste få upp ögonen för kubanerna och få reda på vad som händer där.


Jag känner mig kraftlös men brinnande.





Tack för boken Maeliz.