Så känns det iallafall. Denna veckan och de föregående har inte varit lätta.
Infektion sedan operationen, två tentor missade, en bror som delar mina 17km2 hemma och ett förhållande i kras. Jag har sedan länge slutat vara snäll, jag får hela tiden höra att jag är elak och säger saker som jag inte tänker på. Jag vill inte vara så här, jag vill vara mitt vanliga jag. Jag jobbar på att ta tag i mitt liv igen, har tagit en kort politik paus och koncentrerar mig på skolan, jag måste klara det annars går jag under. Jag har aldrig tvivlat på mig själv eller mina möjligheter. Förrän nu. innerst inne vet jag att allt kommer att gå bra. Jag är driven och har om än nedsatt vilja. Idag har jag suttit i skolan i flera timmar för att komma ifatt. Börjar närma mig men har ändå långt kvar. Sommarlovet börjar närma sig och det skall bli skönt att få rutiner. Att gå upp på morgonen för att gå till jobbet och jobba hela dagarna är inte så hemskt som det låter. Jag vet att det kommer att hjälpa. Jag hoppas att allt kommer att lösa sig snart och att livet blir lite uppstyrt igen.
Sofia nedbruten men lever på det hopp som finns kvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
*kramar om* Hoppas du mår bra snart och att du hänger kvar i nämndarbetet nu under våren! Du får ju inte låta Peter härja fritt där borta ;) Hoppas allt blir bra! Kram
Tack John, jodå nämnde arbetet håller jag på.
Skicka en kommentar